Evighetssåsen

Framför allt, det här är ingen matlagningsblogg. Men jag kände att jag ville berätta för er om den här evighetssåsen som jag gjorde i fredags. Den har sparat oss en hel del tid och pengar i helgen. Alltså på min lediga fredag tänkte jag att jag skulle göra något som även räckte till för att värma på lördag när jag skulle jobba. Jag gjorde en gryta på 800gr malet nötkött, paprika, krossade tomater, lök, vitlök, chili och sista slatten rödvin ur någon lådvinslåda. På fredag kokade vi potatis till, på lördag kokade vi spagetti till, idag blev såsen pizzafyllning och ännu imorgon får mannen värma pizza till lunchen. Alltså om jag hyllat och varit tacksam till denna gryta, nästan så jag skulle vara beredd att upprepa och göra samma från början imorgon igen, bara för att ha ytterligare tre, fyra middagar räddade. Men kanske det skulle bli lite enformigt iallafall. 

Lifvet

Nu är jag inne i sån här period igen när dagar och veckor bara försvinner mellan fingrarna på mig. Jag försöker fånga några ögonblick och stunder och spara dem i min hand för en längre stund, detta för att förhoppningsvis också skapa och bevara några som minnen att ta med mig genom livet. 

Det händer massor på jobbet, julkoman är förbi och vi ångar alla på för fullt. Normal kontinuerlig verksamhet rullar vidare, nya spännande projekt startar upp, det brainstormas kring nya projektidéer och planer skrivs. Jag får till största delen göra sånt jag engageras av och då blir även tempot och intensiteten i arbetet högre. Igår och idag har jag till exempel haft närstudier för dem som studerar till kontakttolkar och vi har under dessa dagar fått höra mycket intressant och fakta om asylmottagningen i Finland, situationen just nu samt funderingar inför kommande tider. Dagens besök till Oravais flyktingförläggning gav mig och även de studerande många fler perspektiv på situationen.

Familjen, hemmet och fritiden fyller mina lediga dagar och kvällar med massor av annat också. Möten, skidtur, födelsedagskalas, skrinna med kompisar, promenader, sagoläsning och så lite koka mat och tvätta och yttepytte lite städa nån gång också.

Det är långt ifrån tråkigt det här lifvet, men ack så snabbt tiden verkar gå och ack så mycket jag skulle vilja göra, se, testa på och uppleva ändå.

Skidtur

Årets första tur på skidor blev det idag! Vi åkte till Solfskogarna och spåret där som alltid varit till belåtenhet. Jag och lilla tösen här avverkade 1,4 kilometer på en och en halv timme. Resten av gänget  hann nog med ett antal fler. Det var vintrigt och skönt!

Ypperlig fredag!

Igår var en bra dag på så många sätt!

Jobbet erbjöd hela personalen en fortbildningsdag som inledning på vårterminen och programmet för dagen kändes välgenomtänkt och planerat. Fokuset under hela dagen och den röda tråden var hur vi ska orka bättre, ta hand om oss själva och hantera konflikter och förändringar på arbetsplatsen, eller varför inte i livet överlag. Mycket av det som sades av de duktiga och varierande föreläsarna var självklarheter som jag redan vet, men som ändå så där som ni vet, kräver att någon annan påpekar, berättar om eller framför för att man ska få den där aha-upplevelsen. Jag tillsammans med mina fina kollegor fick även vi en kort taltur för att tala om vårt arbete och det vi engageras av, utbildning och handledning av invandrare.

Och igårkväll ganska så där impulsivt blev det träffis på Amarillo med två underbara som betyder så mycket. Vi pratade, pratade, skrattade och så åt vi lite där emellan också. Den där vänskapen som är kravlös, naturlig, ovärderlig och bara finns där oberoende hur länge sen vi senast träffades. 

Sent igår innan avfärd hemåt fick jag hämta systersonen på tågstationen och ta hem honom på sin första permission från det militära. Det var roligt att höra honom berätta om de första veckornas uppdrag, dråpligheter och disciplinåtgärder. Och jag tror att han tar det hela på helt rätt sätt! 

Nu två lediga dagar framför oss. Jag hoppas på passliga utetemperaturer så att vi kan vara ute så mycket som möjligt och använda oss av den snö och is som nu faktiskt finns. Bara jag kommer mig ur sängen nu först ;)

Vackert väder i pulkbacken

Fint väder för några åk i pulkabacken har det varit både igår och idag. Och tillsammans med kompisar blir det ju ännu mer skoj, så såna har vi också hängt med. 

Rejäla köldgrader

 

Ledig dag igen, i och med trettondagen. Inifrån betraktat ser världen alldeles vacker och ren ut idag. Inte ett moln på himmeln, vindstilla och solen som sträcker sig bakom trädtopparna. Men, men, temperaturen har legat mellan -23 till -25 grader hela förmiddagen. Ännu har jag inte vågat mig ut med mer än nästippen för att knäppa denna bild.

 

Vi hade ju sådan tur att tomten försåg familjen med en Astrid Lindgren box med DVD-filmer i jul, så nu snurrar andra för dagen uppe på övervåningen. Favoriterna hittills är nog de starka kännspaka karaktärerna Emil och Pippi. Och nog är de ju för härliga dessa historier med all den mänsklighet, värdighet och kreativitet som finns i dem. Nu på morgonen har vi tillsammans med Emil fört Alfred till Marielund genom snöstormen och diskussionen om döden med barnen får en naturlig övergång. Det är så vackert, finurligt och känslosamt gjort för att gripa både de lilla barnets hjärta som vi vuxnas. När Emil drömmer en stund om när han och Alfred badar på sommaren i tjärnen medans han egentligen sitter på släden mitt i snöstormens öga och har nästan gett upp hoppet då är nog klumpen i halsen där för oss alla tre.



Första dagen som 34-åring!

Jaa, det var idag det. Måste väl nog erkänna att jag antagligen känner som de flesta andra. Alltså att  det är svårt att förstå hur åren bara går och åldern stiger, när man själv bara känner sig så som man typ alltid gjort. Och när man pratar med någon om något som hänt för 15-20 år sedan känns det ungefär som att, men var jag verkligen med då?! Annars trivs jag helt bra i min  numera 34 år gamla kropp som tjänat mig väl åren som varit eller kanske man kan säga som så, den har bara hängt med och inte gjort något väsen av sig. Innanför skallbenet rör det på sig desto mer och den delen har svårt att hejda sig. Tankar, åsikter, funderingar och planer surrar hela tiden och gör sitt bästa för att ta sig ut endera i tal eller skrift. Och inget har blivit mer svart-vitt, nej gråzonerna är så många fler.

34-åringen vaknade imorse med tre sängkamrater istället för en brevid sig. Man håller sig på sin kant helt enkelt för att inte ramla i golvet. Efter uppvaktningen skickade jag upp de två små på vinden för att underhålla sig själva en stund vilket är helt möjligt nu när de blivit lite större båda två. Jag stannade kvar i sängen som den livsnjutare jag är och slumrade till och från. Någon gång efter elva tog moderssamvetet över och jag ansåg att det var dags för frukost. Som 34-åring har jag även äran att vara moster åt en 19-årig grabb som rycker in i armén imorgon. Idag gav han mig förtroendet att klippa hans långa hår kort, senast jag klippte honom var han väl sex eller sju. Ikväll bjöd jag mamma och pappa på tortillas och kladdkaka. Snön singlade sakta ner och placerade ett tunt vitt täcke på marken ikväll, hoppas det får stanna kvar. Jag har läst godnattsaga och sjungit vaggvisor. Tänker läsa några sidor i Keplers "Playground" innan jag sätter fast ögonen. Imorgon ska jag infinna mig på jobbet igen efter att jag vinkat av rekryten. 

God fortsättning på det nya året önskar jag er! 

En handfull vingar

En handfull vingar är titeln på min senast lästa roman. En roman som varvar historisk verklighet med biografiska inslag ur systrarna Grimkés liv i Amerikas sydstater under 1800-talets första hälft. Boken beskriver slaveriets verklighet, ifrågasätter normaliteten och får mitt hjärta att slå ytterligare några slag för jämlikhet människor emellan, oberoende färg eller kön. 

På grund av att jag har svårt att få till långa läspass så har det tagit mig rätt lång tid att komma till slut i denna bok, men igår när jag läste de sista sidorna blev jag lite ledsen över att jag kommit till slutet i boken. Men den kamp som förs av systrarna i boken är fortfarande lika aktuell även om kanske de värsta mest synbara symtomen av rasismen och könsdiskrimineringen inte utövas lika offentligt längre. Vi lever dock fortfarande i ett normsamhälle där dessa gamla sterotypiska bilder fortfarande har fotfäste och sätter prägel på hur liv utformas för kvinnor, män, mörka, ljusa och gula. 

Boken, som är skriven av amerikanskan Sue Monk Kidd, är otroligt viktig och vacker. För att citera Oprah Winfrey "Mästerlig". Den svenska översättningen är gjord av Korsnäsfödda Matilda Södergran, vilket gjorde läsningen än mer intressant, och jag har flertalet gånger förälskat mig i hennes val av ord och formuleringar. 

Boken lämnar mig med en känsla av stor vördnad för dessa kvinnorättskämpar som förde kampen mot slaveriet som pågick i deras eget hem, som ifrågasatte de oskrivna lagarna, som gav upp sin egen trygga värld och ägnade sina liv åt att göra livet bättre för andra.