I vår familj är det pappan som är favoritföräldern och förstahandsvalet i flesta fall när barnen har en möjlighet att välja mellan oss båda. Det må då gälla att söka en tröstande famn, en busig lekkamrat eller någon att bara mysa bredvid. Det här gäller nog båda barnen, men alldeles särskilt Tilde vår. Hon har nog tagit sig an sin far med all kvinnlig list och makt en knappa tvååring kan besitta. Och avundsjuk och arg som ett bi blir hon när jag eller storebror söker närkontakt och mys av honom. Eventuellt ett praktexempel på "Oidipuskomplexet" har vi här i huset.
Jag känner mig inte missbytt på något vis på grund av det här utan har mest sett det som något positivt att de har en fin och nära relation med pappa sin. Men nu i helgen när det bara varit hon och jag så har ju faktiskt jag fått vara hennes förstahandsval, det fanns liksom inget annat att välja på, och det har varit en härlig känsla. Jag har fått ha henne nära mig i sängen och soffan, fått trösta när hon gråtit och paja henne i håret och bli pajad tillbaka, tror att vi har växt i vår relation till varandra dessa dygn.
Hur har ni andra det? Har era barn tydliga favoritföräldrar och tycker ni det isåfall är okej?