Extra mycket allt

Syskonbråken radar sig på varandra. Och ändå är jag så glad att de har varandra just i denna situation. Någon att hoppa med på studsmattan, tills leken byts mot bråk. Någon att sticka iväg på länk tillsammans med, tills ni väljer olika rutt. Någon som skojar och spexar fram ett leende när humöret varit nere i botten och vänt. Någon som ställer sig vid ens sida och tar ens parti när mamma gapar och gormar. Någon som glittrar i ögonen över att få gosa ock kramas en stund, tills den ena istället väljer att uppfatta det som en brottningsmatch. Och nu är jag här 24 timmar i dygnet och får en vardag med extra mycket av allt.

Aldrig har jag väl fått så många kramar, "näsapussar" och gosmys som den här tiden i hemmet innebär. Vi är bokstavligen nära varandra mest hela tiden så mellan mattetalen, skrivövningarna, mina mejl och möten så kan vi unna oss beröring, närhet, värme och trygghet. Ibland även mitt i mammas online- möten.

Det kan också vara något att minnas när den här tiden är över, när man saknar den mjuka kinden mot sin.

System update and restart

När stimulansen utifrån har dragits ner med närmare 100% är det kanske inte så konstigt att den egna inre världen gör allt vad den kan för att hålla en upptagen med diverse invecklade tankemönster, konspirationsteorier, ifall om värsta tänkbara scenarier och de gamla vanliga surret av oro och katastroftankar. Jag behöver andra människor, andra miljöer, andras inspiration som sår positiva frön, skingrar orosmolnen och ger perspektiv. Det är tack vare variationen och intrycken som min egna kreativitet poppar igång. Ingenting är omöjligt, det måste gå att göra bättre, det finns fler sätt en ett och framtiden ser så mycket ljusare ut. 

Nu befinner sig så många delar av samhället i ett slags sparlågaläge. Jag tänker är vi inne i någon typ av systemuppdatering. Samhällssystemet och vårt sätt att se på världen kräver och har nu gått in i förändringsprocess. Skrämmande med förändring som alltid, men kanske ack så nödvändigt ur flertalet synvinklar. Men vad händer när vi trycker på restart-knappen när uppdateringen är klar? Här är min otålighet påtaglig. Blir det vi benämner normalt det normala? Vilka förändringar har uppdateringen medfört? Är förändringarna kortvariga eller mer bestående? Kristallkula efterfrågas.

Pappa gör iallafall ved, precis som generationer före oss också gjort.

Vardagen med corona fortsätter

Nu har vi haft påskledigt i dagarna fyra, eller jaa barnen faktiskt fem. Påsken har alltid varit en rätt kravlös, lugn och skön högtid tycker jag och så ännu mer i år. Inget påskhäxande, inga middagar med släkten, inga stora påskbrasor och folksamlingar. Vi friluftade fredag och lördag i många timmar medans solen var med oss. Sen har det blivit rätt mycket film, serier och chokladätande de två sista dagarna.

Skönt med ledigt och kravlöshet, men som vanligt så brukar jag även uppskatta att återvända till jobbet, kollegorna, rutinerna och återställd ordning efter att ha varit ledig några dagar extra. Kändes tungt imorse när jag konstaterade att imorgon är det vardag igen, men vardagen ser inte ut som den brukar. Skönt att få åka till jobbet imorgon känner jag ofta på söndagkväll. Men så är det inte nu. Barnens distansundervisning fortsätter i åtminstone 4 veckor till, jag ska till största delen jobba hemifrån för att även finnas till för dem och för att det är rekommendationen. Påsken kom som ett välbehövligt avbrott i denna nya, ovanliga, icke självvalda vardag, men nu har vi igen en period på flera veckor framför oss när det här ska funka. 

Jag gillar att vara på jobbet bland kollegor och vänner. Jag tycker om träffa människor och vara i en miljö där det finns inspiration och utrymme för utveckling och kreativitet. Jag tycker om att ha variation i vardagen och att kunna variera mig i mina roller. Nu känns som det som att allt bara flyter ihop och jag har svårt att definiera mig. Hemmiljön och mammauppdraget svävar ut när inga fysiska konturer finns där och håller ställningarna. 

Det har varit lättare att hålla verkligheten på avstånd under ledigheten. Men nu är den här igen vardagen våren 2020.

Kommer jag att minnas

Just nu lever vi en tid som åtminstone jag aldrig hade kunnat se framför mig. Landet Finland har tagit undantagslagar i kraft och vi har kraftiga begränsningar i både fri rörlighet, samlingsmöjligheter m.m. För mig är det här det närmaste ett krigstillstånd jag har upplevt under mina 38 år. Barnen får inte gå till skolan utan har distansundervisning som vi försöker stöda dem i hemma. Barnen får inte ha hem kompisar och inte besöka kompisar, allt umgänge med människor utanför den närmsta familjen sker utomhus eller via digitala kanaler. Och osäkerheten kring hur länge detta kommer att pågå är stor. Jag tror inte att barnen är tillbaka i skolmiljö alls den här vårterminen. Jag försöker sköta mitt jobb i största utsträckning hemifrån. Min ork är väl så där... Jobbet, barnens skolgång, hushåll, coronaoron och avsaknaden av det sociala sammanhanget sätter sina spår. Promenader, solen och naturen är det som ger mig mest energi nu. Tacksam för att jag funnit den källan till återhämtning under den senare halvan av livet.

Jag känner att jag vill skriva mer. Jag vill skriva för att befria tankar från huvudet till formulerad text. Jag vill skriva för att minnas. Jag vill skriva för att kunna gå tillbaka.

En vecka i Balkan

Med en större förståelse, bredare insikt, nya frågor och vidgade vyer kom jag hem från en vecka med besök till Bosnien och Kroatien. Jag kunde känna med alla er som jag känner och vet att ni har lämnat dessa trakter för Finland. Jag förstår er saknad men också era orsaker till varför ni lämnat bättre. Länderna är vackra, varma och människorna likaså. 1990-talets krig gör sig påmint i vardagen och tvingar en till eftertanke och vemod. Jag har otroligt svårt att ännu sätta ord på upplevelserna så bilderna får stanna här och ge mig möjlighet att gå tillbaka och minnas. Tack jobbet, för att jag fick åka och bli dessa erfarenheter rikare!

Under solen i Tallinn

Sommaren hemma har ju varit helt perfekt och jag har egentligen aldrig under dessa semesterveckor längtat bort. Jag har fått vad jag behöver på hemmaplan, sol, bad och havet och jag är tillfreds. Men sen finns det ju nog en liten del av mig som saknar äventyren och de nya upplevelserna. Så efter en del funderingar fram och tillbaka så blev den sista semesterveckan, vår vecka på vift. Mot grannlandet i söder bar det av tidigt på tisdagmorgon. Med rätt lite planering och ännu mindre bokningar satsade vi på att någon båt skulle ta oss över till Estland under tisdagen.

Jag har besökt Tallinn en gång tidigare för många år sedan, men den gången var det mest nattlivet som lockade. Så jag kan inte säga att jag hade någon bra bild av staden och vad som väntade oss. Men det blev riktigt, riktigt bra. Solen, värmen och åskskurarna bidrog till riktig medelhavskänsla och gamla stans gator, hus och historia fascinerade oss alla. Det blev många kilometer vandring kombinerat med parkour och många fångade pokemons. Ruiner, tinnar och torn med anor från medeltiden intresserade både stor och liten. De vackra husen, gränderna och blandningen av turister från hela världen gav vistelsen en väldigt internationell känsla.

Vi hade utlovat barnen ett besök till Tallinn zoo, som jag hade blivit rekommenderad av en vän. Med ganska ändå små förväntningar åkte vi med lokaltrafiken dit. Vid ingången började det utlovas djur av alla de olika slag. Med tanke på inträdet på 20€ för hela familjen som i såna här sammanhang kan ses som småpengar fick vi verkligen valuta för pengarna.

Sista dagen hade vi planerat att avsluta vistelsen med shopping och mera stadsvandring, men det blev inte så mycket av det eftersom vi blev tvungna att ta en tidigare båt hem än vi hade tänkt. För att förlänga turen lite ännu avslutade vi med en natt i Vanda innan vi på fredag styrde kosan hemåt igen.

Tallinn, vi kommer igen!