Joo, så kan man uttrycka sig gällande de senaste tre dygnen som vi tillbringat på ön ute i havet dit inga vägar når, ingen ström och inget rinnande vatten sträcker sig. Mina barndomssomrar var där och minnena är många. Och när mycket har hänt på 30 år så där övrigt i världen och runt omkring mig så där ute har inte särskilt mycket förändrats. Visst har det kommit lite ny färg på någon vägg, skaffats någon ny kaffekopp och kanske något träd har gett vika för vinden, men det mesta är precis som förr. Doften i huset är den samma, den där filten som sticker lite för mycket är den samma, sängarna som jag sov bredvid min bror i sover nu mina barn bredvid varandra i, spelkorten kommer fram varje kväll som förr, vedkorgen töms och brasan sprakar i spisen, smultronen kommer igen år efter år på samma ställe som också kantarellen. Huset som står på urberget har ett rätt utsatt läge för väder och vind och därav är känslan av att vara mitt i naturen och utlämnad till vädrets makt stark när man befinner sig där.
Under vår vistelse från fredag till idag måndag, hann vi uppleva allt vad den finska sommaren har att bjuda i komprimerad form. Allt från en riktigt skön, solig sommardag när vi passade på att göra en utflykt till "norr på öijen" som bjuder på en långgrund sandbotten där barnen trivs som fiskar i vattnet och en annan dag som bestod av regn och blåst från morgon till kväll, stunderna av uppehåll var verkligen inte många. Havsvattnet steg rejält under gårdagskvällen och på en liten stund hade vi vatten som nådde upp på stigen.
Förr utom att beskåda och betrakta vädrets skiftningar har vi badat vid bryggan, fiskat abborre på näten och spelat sällskapsspel och så "Spad-Maj" förståss. Även ett par böcker har vi plöjt i, för Wilmer började jag läsa Malin Klingenbergs "Irene och sedelsugen", det verkar vara en deckare i Wilmers smak. Vi har följt vår svanfamilj som i år bara fick en unge och dessutom kläcktes han väldigt sent, så nu är vi lite oroliga över hur han ska klara sig. De är så vackra och intressanta att följa dessa svanpar som kommer igen år efter år. Sent igår kväll landade också två tranor närmare än de brukar så vi fick passa på och kika in dem lite närmare, stora, ståtliga fåglar.
Hemåt mot civilisationen igen idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar