Sucka mitt hjärta, men brist inte

Jag har under de senaste veckorna följt utvecklingen i Finland, Europa och världen och någonstans är något mycket fel. Kanske det är att överdriva, men min känsla är att det som nu håller på och sker är något i klass med ett tredje världskrig. Ett världskrig med en annan typ av krigsföring än för 70 år sedan, men dock med metoder som gör att vi i dagsläget har 60 miljoner människor på flykt från sina hemländer. På flykt från landet, miljön, landskapet, språket, kulturen där de föddes och växte upp. På flykt och tvungna att lämna släkt, vänner, familj och älskade kvar. På flykt för att finna trygghet någon annanstans, en plats att sova på, mat som mättar och kanske, kanske en bättre framtid med andra möjligheter eller på flykt för att möta döden på vägen. Det är med största säkerhet inget lätt beslut att ge sig av. Mod, viljestyrka, beslutsamhet, tro och hopp är vad dessa människor har gemensamt och agerar utifrån. Och med dessa egenskaper har de också så mycket av det vad detta Finland behöver mer av just idag. Mod, viljestyrka, beslutsamhet, tro och hopp.

Samhälls- och debattklimatet oroar, de sociala medierna och nätet gör att inget lämnar osagt längre. Även de mest förvirrade får utrymme att uttrycka sig och snabbt finns det en hel drös med anhängare som utan större eftertanke trycker på gilla-knappen. Sen är vi andra lika snabbt där och högljutt fördömer, pekar med hela handen och använder ord och retorik som inte är riktigt helt okej heller alla gånger. Och så har vi ytterligare en gång skapat ett "vi och dom"-tankemönster. Polariseringen som gör att allt plötsligt bara definieras i svart/vitt skrämmer mig. För det finns ju egentligen bara mängder med nyanser av grått. 

Det är med stor sorgsenhet och en klump i bröstet jag tar del av de händelser som medierna har rapporterat om från Finland de senaste veckorna och dagarna. Det här inte det Finland och de finländare jag känner. Men jag kan inte heller fortsätta att inte se. Jag måste kämpa för att se, jag måste diskutera, jag måste möta, jag måste våga när jag anar rasismens fördolda våldnad där mitt i min egen vardag bland de människor som jag umgås med. För det är inte bara dessa självutnämnda patrioter som bygger människomurar vid Finlands gräns, det är inte bara dessa förvirrade typer som kastar sten och skjuter raketer på bussen fylld med barnfamiljer.

Sucka mitt hjärta, men brist inte. Jag ser även en en otrolig medmänsklighet i närsamhället och viljan att hjälpa finns. Frivillig organisationer och församlingar står med dörrarna öppna och hjälper, stöder, finns till. Vänner och bekanta tar egna initiativ till hjälpinsatser. Det ena föder det andra. Med mod, viljestyrka, beslutsamhet, tro, hopp och kärlek kan vi tillsammans göra bättre.