Idag fick jag tillsammans med studerande delta och närvara vid den gästande monologen "Var är mitt hem?" på Wasa teater. Det var gripande, sorgligt, tankeväckande, aktuellt och samtidigt så hoppingivande. Tårarna rann hos oss i publiken och snyftningarna ljöd i salen när Danjin delade med sig av sin historia. Det han berättar om är hans verkliga upplevelser och minnen från ett kriget i forna Jugoslavien, flykten till Ryssland och vidare till Sverige. Han berättar om en tillvaro som illegal flykting i Sverige under flera år. Han berättar om vänliga hjälpsamma svenskar som hjälpte dem att gömma sig tills de fick sitt uppehållstillstånd. Här kan ni läsa Vasabladets recension.
Jag satt där omgiven av mina studerande som alla de vet så mycket mer än mig om krig, flykt, vapen och om att starta om i ett nytt land. Jag satt där omgiven av dem och kände för dem, kände med dem och kanske jag kunde förstå lite lite mer vad det handlar om efter idag. Och främst av allt är jag så imponerad av deras kraft, mod och styrka. Tack till Danjin som delade med sig idag och tack till de fantastiska människor jag får träffa i jobbet och som också delar med sig av sina livsöden.
Vi kan inte, vi får inte släppa nationalisterna till mer makt i det här landet nu. Det är en mycket farlig väg vi är inne på. Vi får inte glömma vad som hänt i Europa tidigare, vi får inte låta det hända igen. Det var precis vad Danjin påminde oss om idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar