Jag har knappt satt näsan utanför vårt hems väggar idag. Vårt trygga, fina hem i lilla Harrström där jag sedan en allra första början alltid känt mig trygg. Jag vaknade precis som alla andra till den chockartade rapporteringen från Paris och nattens händelser. Tyst och stillsamt följde jag nyheterna via webben och radion. Jag drack kaffe och kokade gröt, såg på mina barn och förstod i och med det ännu mindre. Jag plockade och nåssade med alldeles banala ting till ljudet av korrespondenter som rapporterade, terrorismexperter som analyserade, politiker och världsledare som fördömde. Jag vandrade av och an och försökte ta in fakta, analyser och helheten. Min hjärna vill förstå. Jag vill veta orsaker som ligger bakom, vill kunna se lösningar framöver och ta till åtgärder genast. Vad kan jag göra?
Jaa, händelserna i Paris är grymma och totalt oförsvarbara. Men i samma stund som vi ställer oss på barrikaderna för fransmännen och agerar så visar vi även att det är först när det händer något här i västvärlden, nära oss som många av oss egentligen bryr sig. Det här är ingen enskild isolerad händelse utan ett symtom av något som pågått länge och som världen inte klarat av att ta tag i. Vi har nu elakartade metastaser som dyker upp här och var medan huvudsvulsten fått växa till sig länge med full kraft. Huvudsvulsten som så många flyr ifrån för att hitta mer trygga hem för sig och sina barn.
Jag ser på de två små oskyldiga mina här i världen igen och tänker att det bästa jag kan göra är att älska er villkorslöst, förmedla varje människas lika värde och försöka visa via mina handlingar och ord att världen är och kan vara en kärleksfull och underbar plats att leva på. Men just idag var jag mest tyst och fundersam med en klump i bröstet. Och precis som Linn lät jag barnen idag leka och vara med kompisar totalt ovetandes om vad som hänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar