Jag hamnade in i en svacka här nu en tid. Såg plötsligt framför mig när jag scrollade ner på den egna bloggen hur den i huvudsak blivit en glansbilderbok. Jag har använt bloggen mycket som ett sätt att minnas det fina och roliga som hänt i vår vardag och genom att skriva ner det eller lägga upp en bild så reflekterar jag över livet och känner en större tacksamhet över allt vackert som finns här mitt i vardagen, men men...
Livet är så mycket mer än dessa små glimtar av "härlighet" som publicerats här på sistone. Där ibland ligger jag sömnlös om nätterna och låter orostankarna växa sig till stora skrämmande odjur som gör att jag vrider mig av och an under täcket i timmar. Ändå stiger man upp på morgon och tar tag i dagen, men huvudet känns förbaskat segt och humöret är inte sprittande direkt.
Arbetsplatsen känns ibland som ett stormande, rivande hav där känslan mer och mer blir "rädda dig själv och överge de andra, medan det ännu finns en möjlighet" och det är en mentalitet som jag egentligen inte alls är beredd att skriva under på.
Flertalet gånger per dag ifrågasätter jag mitt sätta att reagera på barnens känslor och utbrott. Vilket är det rätta sättet? Varför orkar jag inte försöka? Varför kan jag inte behålla lugnet? Men jag är en människa jag också med känslor, underbyggda rädslor och oro, erfarenheter fastetsade i mitt beteende vare sig jag vill ha dem där eller inte... därför agerar jag också på känslor, instinkt och autopilot ibland och klandrar mig själv efteråt för att jag också betedde mig som en liten hysterisk fyraåring själv.
Allra allra mest är dagarna fyllda med det normala småbarnslivet kombinerat med jobbvecka och ytterligare aktiviteter... Jag fixar smörgåsar till höger och vänster, torkar spilld mjölk, snyter snoriga näsor, väntar och väntar på "jag skall bara", klär på vantar som följande sekund ligger slängda på golvet igen, fixar kvällsmat (makaroner och knackkorv med några få undantag), nattar barn som ännu en kväll igen fått härja hejvilt lite för länge... Och så är dom alldeles underbara, deras uttryck, leenden, funderingar, och kärleksyttranden till varandra... Modershjärtat smälter och så var orken där igen att ta sig an en ny dag... En dag fylld med livets alla skiftningar, inte bara glansbildsdagar, jag lovar!
Flertalet gånger per dag ifrågasätter jag mitt sätta att reagera på barnens känslor och utbrott. Vilket är det rätta sättet? Varför orkar jag inte försöka? Varför kan jag inte behålla lugnet? Men jag är en människa jag också med känslor, underbyggda rädslor och oro, erfarenheter fastetsade i mitt beteende vare sig jag vill ha dem där eller inte... därför agerar jag också på känslor, instinkt och autopilot ibland och klandrar mig själv efteråt för att jag också betedde mig som en liten hysterisk fyraåring själv.
Allra allra mest är dagarna fyllda med det normala småbarnslivet kombinerat med jobbvecka och ytterligare aktiviteter... Jag fixar smörgåsar till höger och vänster, torkar spilld mjölk, snyter snoriga näsor, väntar och väntar på "jag skall bara", klär på vantar som följande sekund ligger slängda på golvet igen, fixar kvällsmat (makaroner och knackkorv med några få undantag), nattar barn som ännu en kväll igen fått härja hejvilt lite för länge... Och så är dom alldeles underbara, deras uttryck, leenden, funderingar, och kärleksyttranden till varandra... Modershjärtat smälter och så var orken där igen att ta sig an en ny dag... En dag fylld med livets alla skiftningar, inte bara glansbildsdagar, jag lovar!
Vilket sant inlägg! Det är ju alltid bara en bråkdel av ens vardag som syns på bloggen. Jag brukar försöka vara ganska ärlig och också skriva om våra riktiga skitdagar, men så läser jag andras bloggar och allt är bara guld och gröna skogar. Noah är ett litet trotsigt tvåårsmonster just nu och han drar fram det sämsta ur mig varje dag! Även jag börjar trots och bete mej, och varje kväll funderar jag över varför jag inte kan vara som en normal vuxen? Men även jag är bara människa... Vi får fortsätta att kämpa på. Småbarnsåren är ju jobbige, och inte blir det bättre av alla funderingar kring ert jobb. Styrkekramar!
SvaraRaderaTack! Kramar till dig med! Det är säkert så att de flesta av oss har dessa sämre dagar/perioder också och åtminstone för mig känns det lättare när jag att veta att andra har det likadant mellan varven.
Radera