I vår familj är det pappan som är favoritföräldern och förstahandsvalet i flesta fall när barnen har en möjlighet att välja mellan oss båda. Det må då gälla att söka en tröstande famn, en busig lekkamrat eller någon att bara mysa bredvid. Det här gäller nog båda barnen, men alldeles särskilt Tilde vår. Hon har nog tagit sig an sin far med all kvinnlig list och makt en knappa tvååring kan besitta. Och avundsjuk och arg som ett bi blir hon när jag eller storebror söker närkontakt och mys av honom. Eventuellt ett praktexempel på "Oidipuskomplexet" har vi här i huset.
Jag känner mig inte missbytt på något vis på grund av det här utan har mest sett det som något positivt att de har en fin och nära relation med pappa sin. Men nu i helgen när det bara varit hon och jag så har ju faktiskt jag fått vara hennes förstahandsval, det fanns liksom inget annat att välja på, och det har varit en härlig känsla. Jag har fått ha henne nära mig i sängen och soffan, fått trösta när hon gråtit och paja henne i håret och bli pajad tillbaka, tror att vi har växt i vår relation till varandra dessa dygn.
Hur har ni andra det? Har era barn tydliga favoritföräldrar och tycker ni det isåfall är okej?
Hos oss är det jag som är favoritföräldern, vilket kanske inte är så konstigt eftersom det är jag som är hemma med honom. Samtidigt vet jag om att jag själv var pappas flicka trots att min mamma var hemma tills jag var 7 år.
SvaraRaderaSedan jag slutade amma sonen när han var strax över året har vi nattat honom varannan kväll. Nu är han snart 2,5 år, så man tycker att han borde ha vant sig, men ändå skriker och gråter han ca 90% av gångerna det är pappans tur att natta (han lugnar dock ner sig när det väl kommit upp till sovrummet). Vi har ändå hållit hårt vid att ta varannan kväll och tror och hoppas att det ska bli bättre någon dag. För ibland går det ju bra och riktigt bra går det när jag inte finns som alternativ, alltså när jag inte är hemma. Då är det inga problem. Men det gör ont i hjärtat när han skriker så att läpparna bli blå. Jag kan bara föreställa mig hur ont det gör i pappahjärtat när det är så här. Att alltid vara andrahandsvalet. Men vi tror, som sagt, att det kommer att vända, att det snart kommer en "bara-pappa-period". Jag har hört att "mamisarna" blir ofta "papisar" när det föds ett syskon och mamma inte har lika mycket tid för det äldre barnet.
Jag vet inte hur ni har det med far- och morföräldrar, men hos oss är moffa den stora favoriten. När sonen var yngre var det mommo som gällde, men numera är det bara moffa. Det är också moffa som nattar de gånger de skött honom.
Jag tror inte att man ska ta det så personligt att barnet har sina favoriter. Det betyder ju inte att barnet skulle älska den andra föräldern mindre eller tycka att den är sämre...