När stimulansen utifrån har dragits ner med närmare 100% är det kanske inte så konstigt att den egna inre världen gör allt vad den kan för att hålla en upptagen med diverse invecklade tankemönster, konspirationsteorier, ifall om värsta tänkbara scenarier och de gamla vanliga surret av oro och katastroftankar. Jag behöver andra människor, andra miljöer, andras inspiration som sår positiva frön, skingrar orosmolnen och ger perspektiv. Det är tack vare variationen och intrycken som min egna kreativitet poppar igång. Ingenting är omöjligt, det måste gå att göra bättre, det finns fler sätt en ett och framtiden ser så mycket ljusare ut.
Nu befinner sig så många delar av samhället i ett slags sparlågaläge. Jag tänker är vi inne i någon typ av systemuppdatering. Samhällssystemet och vårt sätt att se på världen kräver och har nu gått in i förändringsprocess. Skrämmande med förändring som alltid, men kanske ack så nödvändigt ur flertalet synvinklar. Men vad händer när vi trycker på restart-knappen när uppdateringen är klar? Här är min otålighet påtaglig. Blir det vi benämner normalt det normala? Vilka förändringar har uppdateringen medfört? Är förändringarna kortvariga eller mer bestående? Kristallkula efterfrågas.
 |
| Pappa gör iallafall ved, precis som generationer före oss också gjort. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar