Just nu lever vi en tid som åtminstone jag aldrig hade kunnat se framför mig. Landet Finland har tagit undantagslagar i kraft och vi har kraftiga begränsningar i både fri rörlighet, samlingsmöjligheter m.m. För mig är det här det närmaste ett krigstillstånd jag har upplevt under mina 38 år. Barnen får inte gå till skolan utan har distansundervisning som vi försöker stöda dem i hemma. Barnen får inte ha hem kompisar och inte besöka kompisar, allt umgänge med människor utanför den närmsta familjen sker utomhus eller via digitala kanaler. Och osäkerheten kring hur länge detta kommer att pågå är stor. Jag tror inte att barnen är tillbaka i skolmiljö alls den här vårterminen. Jag försöker sköta mitt jobb i största utsträckning hemifrån. Min ork är väl så där... Jobbet, barnens skolgång, hushåll, coronaoron och avsaknaden av det sociala sammanhanget sätter sina spår. Promenader, solen och naturen är det som ger mig mest energi nu. Tacksam för att jag funnit den källan till återhämtning under den senare halvan av livet.
Jag känner att jag vill skriva mer. Jag vill skriva för att befria tankar från huvudet till formulerad text. Jag vill skriva för att minnas. Jag vill skriva för att kunna gå tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar