fredag 5 april 2013

Viljornas kamp har börjat

Jag och den snart 1 år och 4 månader gamla dottern är för tillfället inte riktigt i fas, eller vad man nu skall kalla det... Jag minns att jag hade liknande svårigheter med sonen i samma ålder (och fortfarande ibland har), det var helt enkelt då det började kännas okej att åka till arbetet och lämna honom i vård och omsorg hos någon annan för några timmar i gången.
 
Tilde har fått fart under fötterna och har börjat ta för sig av allt vad som erbjuds. Finns det stolar att klättra på så klättrar man och helst upp på köksbordet. Väl där så ser man ut som en strålande sol på vingliga ben och själv drabbas man av hjärtat i halsgropen som så många gånger förr. Finns det lådor eller skåp som går att öppna så gör man det hastiga tag och tömmer dem på allt eventuellt innehåll, det må då vara aliminumfolie, kakaoburk eller kastrull- och burklock. Vid dylika incidenter då så hör det väl liksom till att ingripa som vuxen och lite försöka börja lära ut vad som är rätt och fel etc. Alltså jag tar ner henne från köksbordet eller stänger lådan och skåpet och vad resulterar det i då månn tro? Joo, hon blir helt hysterisk kastar sig på golvet och dunkar huvudet i golvet och skriker för full hals. Man kan kanske tala om självskadebeteende vid motgångar. Nåjaa det går ju över efter en liten stund, men tar inte heller länge innan proceduren upprepas igen.
 
Kvällsrutinen och nattningen har överlag också fungerat väldigt bra fram tills nu, men för cirka en vecka sedan så började fröken protestera också då. Hon dricker sin flaska i sängen i lugn och ro men efter det så är hon uppe i sängen och står och gapar och har sig uppemot en timme per kväll. Igårkväll satte jag mig ner brevid sängen med handen in mellan spjälorna och höll henne i foten, då låg hon i varje fall stilla och lugnt, men det tog ändå länge innan hon somnade in.
 
Jag blir fort trött när det gapas och skriks och jag tappar också ganska lätt konceptet och greppet då, tyvärr. Jag kan känna mig totalt utan handlingsmodeller och vet inte alls vad jag skall göra. Det skrikande barnet slår skallen i golvet och jag skulle gärna göra det samma ibland när jag inte vet vad jag skall ta mig till.

2 kommentarer:

  1. Låter väldigt bekant det där! :) Jag blir som en 1,5 åring själv då Noah får sina utbrott, gapar och skriker. Man kan ju inte tala förstånd med de små liven hur man än försöker. Jag måste intala mig att detta är en fas som vi måste igenom, snaart tar det slut! Men nästa dag kan vara etter värre i stället. Kämpa på! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej det är just det, att man inte kan tala dem till rätta i den här åldern. Det är liksom my way or no way som gäller och det är ju rätt tungt. Men skönt att höra att andra upplever samma uppgivenhet mellan varven och så vet vi ju båda att det blir bättre med tiden. Ha en skön helg!

      Radera