Urladdningen

Slut på helgdagar och extra ledighet nu ett tag framöver. Kanske det är riktigt tur det också. Imorse vaknade iallafall barnen mer normal tid vilket bådar gott inför morgondagens väckning, jobb- och dagisstart. 

Jag sätter punkt med en förkylning som började picka i  näsan och halsen igår kväll, bara att hoppas att det inte blir så långvarigt. Det är ju ändå lite tungt att återgå till jobbet efter så här många lediga dagar så jag slipper helst snorfyllt huvud och ömmande lemmar.

Efter mer än två veckor av hemmatid med barnen, och ändå en rätt gemytlig och mestadels i samförstånd sådan trots det icke humörhöjande vädret, så skulle det idag till en riktig urladdning mellan mig och sonen. Jag är totalt matt i kropp och huvud och jag tror han är det samma. Vi bråkar inte så ofta över småsaker längre och sånt kan jag liksom välja att ha överseende med och vi diskuterar oss fram till en kompromiss som båda är nöjda med. Idag blev det att handla om något som kändes otroligt viktigt för mig och jag ville verkligen att vi skulle hitta samförstånd (nåjaa, jag ville han skulle göra som jag ville). Men icke sa nicke... han skrek, grät, protesterade... Jag försökte diskutera med honom, försökte ignorera honom, försökte lugna honom... men jag ville ju i slutändan bara han skulle gå min vilja till mötes, vilket han totalvägrade fortsättningsvis. Till slut var även mitt tålamod, mina nerver och min ilska totalt utan hämningar. Även jag skrek, grät och protesterade. 

Vi har båda lugnat oss nu, kramat och sagt förlåt. Men fortfarande ligger spänningen i luften och känslorna utanpå huden.