Sonen har varit rörlig hela tiden, inte särskilt rädd eller respektfylld för vare sig det ena eller det andra. Han har klättrat, balanserat, sprungit, ramlat, fallit, haft bulor och blåmärken, troligen hundratals. Med honom som mitt första barn, så blev jag snabbt medveten om jag inte kom att kunna begränsa honom och hans rörlighet särskilt mycket, eftersom det troligen skulle ha lett till flera år av ett konstant nej-sägande. Istället vande jag mig rätt tidigt med att han är sådan och för det mesta händer det någon olycka, men ytterst sällan något allvarligt och han är lika snabbt uppe och på gång igen. Vi har ju faktiskt ännu inte behövt uppsöka läkare på grund av hans våghalsigheter och påhitt, "peppar peppar", hoppas på samma tur framöver. Jaa, så ingen hönsmamma här direkt och barn nummer två är ju en lite lugnare variant av naturen så henne är jag nu aldrig särskilt orolig över utan man ser på henne att hon liksom testar sig fram och hittar sin förmåga innan hon rusar in och prövar något nytt, på det viset väldigt olik sin bror.
Nåjaa, nu kanske man kan tro att sonen är en naturbegåvning av stora mått vad det gäller fysisk aktivitet av olika slag, men det skulle jag nog inte påstå, för han är också rätt lat och bekväm av naturen. Troligtvis ett av de drag han ärvt av mor sin.
I slalombacken för cirka en månad sedan så började vi ju med att jag förståss hjälpte, stödde och fanns till hands brevid hela tiden och det ville jag, men inte han. Han ville helst åka själv rakt och rätt ner för backen totalt utan koll. Så vi stred väl en del om det i början. Sen när jag tyckte att det började vara dags för honom att lära sig ploga, stå på egna ben och bromsa så hade han redan uppfattat hur lätt och bekvämt det var att låta mamma sköta hela baletten så då fick jag knappt släppa taget om honom utan att han låg i backen och skrek. Och jag var en "skitmamma" som inte ville hjälpa honom. Men jag bestämde mig för att försöka utmana honom och bara släppa taget och åka ifrån honom där jag ansåg honom klara av det själv och nästan genast såg man hur kroppen, benen och pojken började hitta tekniken och den egna förmågan. Och inte många minuter senare såg man även glädjen och stoltheten över det nyvunna kunnandet.
Idag hade vi en liknande situation här hemma. Hittills har han cyklat med stödhjul och vi har testat lite smått på en gammal cykel utan, men han har mest varit arg och påstått sig inte kunna och inte vilja lära sig heller. Efter ett par dagars övervägande så bestämde jag helt kallt idag att nu skall stödhjulen bort, för så länge de sitter på cykeln så behöver han ju inte lära sig. När Tilde gått och lagt sig för dagsvilan idag gick jag ut och skruvade bort stödhjulen, sänkte sitsen för att han skulle nå ner med fötterna och hämtade ut en minst sagt lätt motsträvig pojke. Men upp på cykeln fick jag honom och efter ett par hundra meter och ca 10 minuter hade jag en pojke som cyklade själv. Där och då tog både ivern och glädjen över för en stund och det blev någon ordentlig vurpa, men cykla kan han och både han och jag blev glatt överraskade.
Påminnelse till mig själv alltså, för att lära mig nytt, gäller det allra först att våga lämna bekvämlighetszonen och utmana mig själv. Så länge stödhjulen är där med vid sidan så är det rätt lätt att lita på dem och därmed inte fullt ut använda sin egen förmåga och kapacitet.
Jippii! Bra jobbat, Wilmer!!
SvaraRadera