När jag sätter mig i båten och kör den cirka 30 minuter långa färden ut till ön förändras mitt sinne. Vinden, vattenstänket, solstrålarna, doften av hav och fåglarnas skri gör hjärtat lättare och allt det onödiga skalas bort. Jag märker nu också att dottern har tagit efter min vana att nynna i takt med båtmotorljudet.
Där ute är nästan allt precis som förr. Stenarna, stigen, träden och buskarna. Där blir gammalt bara äldre och används åter i många, många år. Platsen har funnits och varit vår redan innan jag föddes. Mina bara fötter känner igen bergsskrevorna på stigen och i minnet finns lagrat hur jag kan navigera mig fram mellan de mest steniga vatten. Här känner jag mig trygg, säker och samtidigt utelämnad.
Omvärlden, vardagens jäkt och en massa som pockar på ens uppmärksamhet finns inte här. Här finns lugnet för att spela spel tillsammans, läsa böcker, vandra, vila, sola, fiska, ro, simma och att bara vara. En båt som kör förbi eller en svanfamilj i viken är tillräckligt för att tillfredsställa. Tillsammanstid.
Med en bra bok i solnedgången och en simtur i havet som avslutning på dagen känner jag mig lugn, livslevande och rik som bara den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar