När dagen började vid 4-snåret med att springa mellan sovrummen och hyscha och schysa för att han som ville stiga upp inte skulle gallskrika för att väcka lillasystern... När varenda kudde, filt eller täcke som gick att finna befann sig på vardagsrumsgolvet i en enda hög... När armarna och händerna långt ifrån räcker till när man försöker få helst några spagettistrån i munnen på dem båda men det är ju ändå golvet som får mest... När gröttallrik nummer ett OCH två dunsar i golvet när vår långarmade bebis får tag i bordsduken... När man står på knä för hundraelfte gången idag och försöker samla upp det värsta av kladdet och klottet...
Det är just då som jag inser att jag är så förbaskat tacksam över att vi oftast är två som delar, tar hand om och organiserar vardagsruljansen med två små barn. Och en stor beundran till de föräldrar som gör det på egen hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar