Då när vi planerade byggandet av vårt hus och även så genomförde här i Harrström på Kalvhagsvägen så väntade vi Wilmer och skulle så småningom bli föräldrar för första gången. Så lite visste vi då om barn, föräldraskap och annat som hänger ihop med barnfamiljens liv och leverne. Några år tidigare hade en av mina bästa vänner slagit ner sina bopålar i en liten by 5-6 kilometer härifrån och samtidigt som oss så byggde den andra goda barndomsvännen i en annan liten by på liknande avstånd. Vi, tre barndomsvännerna, hade alla bott på promenadavstånd till varandra upp till skolåldern och därefter kunde vi cykla till varandra.
Det jag idag saknar är att vi inte bor så nära varandra som vi gjorde som små. Jag saknar det för min egen skull och saknar det för våra barns skull. Tänk nu när våra pojkar börjar bli större hur mycket de skulle kunna leka ute tillsammans, sysselsätta varandra och bli vänner för livet. Vilket jag förståss hoppas de blir ändå! Det här har jag inte tänkt så mycket på tidigare år, men vartefter barnen blir äldre och självständigare får vänner en helt ny och viktig roll i det sociala livet och barndomens vänskapsband är ju så viktiga genom hela ens vuxna liv. Idag var i varje fall en av vännens grabbar hos momma på besök och kunde då komma hit cyklandes och barnen trivdes tillsammans bland stockar, stenar och i studsmattan.
Undrar egentligen varför vi inte enades om boplats först och sedan började bygga? Kanske ett hus var i olika stilar eller varför inte ett radhus med skilda lägenheter men samma gård? Alltid någon att leka med nära, alltid en god vän att prata med nära och en massa trevliga gårdsfester.
Ja att vi inte tänkte efter när vi började bygga.Jag saknar nog också det där.Tänk va bra vi skulle haft av varandra:) Förstod på mamma att de pratade om att de skulle ha varit till w&T redan igår kväll. Och av det fösta jonte sa när han vaknade var när får vi far och lek med w&T:)
SvaraRadera