Joo, mina två små mirakel har jag älskat från första stund, men aldrig tidigare så mycket som just nu, idag! Då när jag för första gången satt med en nyföding i min famn så fanns nog genast moderkänslorna där... men då hade jag ingen aning om hur förälskad, kär och galen jag skulle bli i denne min förstfödde son. För var dag som gått under vårt gemensamma liv (2 år och 8 månader) har han snärjt och fångat mer och mer av mig och mitt hjärta. Just nu håller det (hjärtat alltså) på att svämma över av känslor för honom. Och det är ju nog känslor av olika valörer, men kärlek framför allt!
Inför mirakel nummer två kunde jag fundera på om jag skulle ha kärlek att ge till den och eventuellt isåfall vara tvungen att ta den ifrån den tidigare totalt odelade för mirakelbarn nummer ett. Men dumma jag... det är ju inte alls så det fungerar :) Nu har hon varit hos oss i 6 veckor och jag känner det samma ske, kärleken växer för varje dag vi är tillsammans. Och det samma tycks hända även för storebror, när han nu fått börja ett liv sida vid sida med sin syster. Det är vackert att se.
Om någon med sitt första nyfödda i famnen funderar, att är det så här det skall kännas? Jag har ingen aning, det kan säkert kännas på en massa olika sätt, men för min del så har känslorna till mina små växt och fördjupats allt efter tiden har gått. Med detta som bakgrund så lär det ju komma mera av de goda. Ser fram emot många förälskade dagar och år tillsammans med mina barn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar