Det här skrev jag för 10-12 år sedan, innan jag själv hade några som helst tankar på att bli mamma.
Hon cirklar över boet,
vakar över de små.
Snart kan de flyga,
vem skyddar dem då.
Jag måste hålla dem hos mig,
levande.
Nu sitter jag här med två små underbara som ger mig så mycket glädje, men ack också så mycket oro.
Redan innan ni ens var födda så fanns oron där, skulle ni vara friska, skulle allt gå bra? Var dag betraktar jag er med vaksam blick för att lägga märke till varje liten skiftning och förändring. Det finns orosmoln av alla de slag både här och där och vissa dagar hopar de sig mer än andra.
Så sant, så sant.
SvaraRadera