Folket gick till valurnorna (nåjaa en del av folket iallafall) och valresultaten droppade in ett efter ett igårkväll. Jag satt uppkrupen i soffhörnet med ett öga på Göran Djupsund och det andra på yles valresultat på webben. Spännade att se hur det skulle gå för mig, för Korsnäs och för Finland i stort.
Ett stort tack till er som valde att lägga er röst på mig i detta val. Det är med ödmjukhet och förväntan jag ser framemot fullmäktigeperioden. Jag är alldeles ny på den politiska arenan och har massor att lära mig, men känner också en iver och stort intresse inför den nya utmaningen och allt vad den kan innebära. Jag skall göra mitt bästa för att lyssna till olika åsikter, läsa och ta reda på fakta, samarbeta med andra och försöka välja den väg och de beslut som gynnar Korsnäs framtid.
För mig personligen är det viktigt att jag låter mig vara jag... att jag vågar fråga, vågar ifrågasätta, vågar säga vad jag tycker, vågar ta del av diskussionerna som den jag är.
Vad det gäller hela landets valutgång är det ju positivt att SFP är ett av de två partierna som inte backar gentemot resultatet 2008. SFP tar 4,7% av rösterna i Finland. Min egen lilla analys är då, att vi finlandssvenskar förstås ännu mera måste se till vårt eget parti och vårt bo när andra krafter såsom Sannfinländska sådana är på frammarsch i landet. Under hot enas leden och gör vad som krävs och tur är ju det.
Det som jag tycker är skrämmande och oroväckande är att valdeltagandet i kommunalvalet är så pass lågt över hela landet. Bara 58,6% av de röstberättigade valde att använda sig av rättigheten och utföra plikten att rösta. Man tycker på ett sätt att kommunalvalet som ändå avgör frågor nära dig skulle intressera mer än ett presidentval, men så är inte fallet tydligen. Men vad gör man när över 50% av väljarna stannar hemma? När majoriteten väljer att inte säga sin mening? Är det verkligen fråga om demokrati då längre? Hur skall vi få folket intresserat och engagerat i Finlands framtid?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar