Felicia försvann

Det var en omdebatterad bok som jag fick i händerna för några veckor sedan. "Felicia försvann" skriven av Felicia Feldt (dotter till barnuppfostringsgurun Anna Wahlgren). Det har också tagit dessa några veckor att tragla mig igenom den. Den är väldigt hoppigt skriven, ett sammelsurium av fragment och bilder från Felicias barndom och vuxenliv. De flesta minnena som beskrivs är rätt obehagliga och grymma. Ensamhet, övergivenhet, utsatthet, mobbing, sexuella övergrepp och mycket alkohol. Bokens uppbyggnad är riktigt jobbig och dessutom är det inga lätta ämnen som tas upp heller och att det beskrivs ur ett barns synvinkel gör det inte bättre. Jag skulle ha önskat lite mer analys och eftertanke som kanske skulle ha hållit ihop historien lite bättre. Men är detta Felicias upplevda sanning så borde väl ändå jag som läsare orka läsa utan att klaga, jag menar i jämförelse med de verkliga upplevelserna är ju inte några timmar bakom bokpärmarna så farligt.

 

Jag har bara hört en del om Anna Wahlgren, jag har varken läst "Barnaboken" eller någon av hennes självbiografier så på så vis så saknar jag helt det andra perspektivet i den här historien. Jag vill inte ta ställning för den ena eller den andra av de båda, men visst väcker boken en del tankar och frågor. Jag valde att söka upp en intevju med Felicia gjord av Malou von Sivers nu ikväll också och den hjälper kanske lite att förstå men väcker också fler frågor. Hur nedärvda beteendemönster kan förfölja generationer? Är förlåtelse och försoning alltid det ända rätta och är det alltid möjligt? Hur accepterar man och går vidare?