Att sätta Tilde i vagnen och vandra iväg med solen i ögonen denna höstmorgon var riktigt härligt. Hon sov gott och jag fick traska på i rätt rask takt och låta tankarna sväva. Det var vindstilla, vått och lite dimmigt och så otroligt tyst. Sköönt!
Halvvägs på vår väg möttes vi upp av den andra krabaten min. Då blev det att släntra fram i sakta mak och begrunda det ena och det andra på vägen. Någon liten insekt, kottbeklädda granar, ett dyngvagn och en och annan myrstack. Munnen går i ett och frågorna kommer i strid ström. Den delen av promenaden var inte längre tyst utan fylld av intressanta frågor, filosofiska resonemang och överraskande uttryck. Men också det ack så sköönt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar