I Vasabladet idag fanns på sista sidan en artikel om Ronald McDonalds Barnhusstiftelse ( http://www.rml.fi/svenska/ ) och deras verksamhet och hus här i Finland. Tyvärr hittade jag inte artikeln på nätet så att jag kunde länka till den utan den som vill läsa artikeln får helt enkelt söka fram papperstidningen.
Våren 2009, bara ett par dagar efter att Wilmer blivit född så konstaterade man på sjukhuset i Vasa att han hade ett hjärtfel som måste åtgärdas så snabbt som möjligt. Vi åkte till Helsingfors och den lilla nyfödda pojken vår lades in på Barnkliniken vid Mejlans sjukhus. Vi, nyblivna och skräckslagna föräldrar, befann oss i en helt ny livssituation utan någon som helst vetskap om utgången av operationen. Där på avdelningen fanns ingen plats för oss att övernatta. Dagtid fick vi vara hos honom så mycket vi ville och orkade, men nätterna lämnade vi honom i händerna på skötarna. Första natten i huvudstaden tvingades vi att tillbringa på ett av de stora hotellen och det var förfärligt. Jag var rädd, ledsen, brösten spände och snittet på magen ömmade. Den hotellfrukosten hade man verkligen kunnat vara utan.
Följande morgon fick vi kontakt med föreståndaren för Ronald McDonald-husen. Hon pratade svenska, vilket var skönt, och sade att vi genast fick komma via för att få en nyckel till ett rum hos henne. När vi kom med bilen körandes in på den lummiga gården med blommande tulpaner och äppelträd med dessa tre mycket vackra gamla trähus, minns jag att jag andades ut och kände att här kan vi vara så länge det behövs. Det är en väldigt varm känsla i de gamla upprenoverade husen där man tilldelas ett eget rum, men delar kök, vardagsrum, tvättstuga m.m. med resten av husets boenden. Det som var skönt var att alla som bodde där gick på ett eller annat sätt igenom en liknande situation som en själv. Alla hade vi barn som behövde sjukhusvård och vi hade långt hem till våra nära och kära. I ungefär två veckor bodde vi där och promenerade till och från sjukhuset morgon och kväll. Det kändes som en väldigt lugn och trygg plats mitt i allt det jobbiga. Tack till dem som på olika sätt gjort dessa hus möjliga här i Finland och hoppas att stiftelsen får fler donationer och medel för att kunna fortsätta och eventuellt kunna utöka verksamheten. Tyvärr kan det hända att ens barn behöver sjukhusvård ännu någon gång och isåfall skulle jag absolut vilja kunna vila ut här.
Wilmers operation gick bra och han återhämtade sig snabbt. Vi fick åka hem med vår förstfödde och börja leva och bo tillsammans på riktigt.
 |
| Gröna huset som vi bodde i! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar